Olofsson i talarstolen

Vice statsminister Maud Olofsson har äran att inleda mötet efter lunchen. Budskapet är klart;

”The declaration that we have signed today commits us all to immediate action. Let us not waste any more valuable time. Let us instead show the world, through our actions, that we mean what we say.”

Jag drack nästan kaffe med Påven

Påven och Khadaffi skyndade förbi caféterian där vi njöt av riktigt kaffe. Vi stod visserligen med en glasvägg samt en ansenlig mängd vakter emellan oss, men ändå - jag var tio meter från Påven. Det var nästan som att vi drack kaffe tillsammans. Det händer inte varje dag, eller överallt på jorden. Men när FN:s mat och livsmedelsorganisation, FAO, håller toppmöte i Rom är det möjligt.

FN:s första milleniemål tar sikte på stjärnorna och kräver att hungern ska vara halverad till 2015. Det ser inte längre särskilt ljust ut. Över en miljard människor kan inte äta sig mätta och de blir hela tiden fler. I Afrika söder om Sahara har antalet hungrade ökat med 12 procent, på bara ett år.

Orsakerna är många. Finanskris, naturkatastrofer, torka, spekulationer på världsmarknaden, krig och konflikter. Men oavsett orsak hade krisen inte behövt vara lika förödande om politiken hade förts annorlunda från början.

För att få mat i magen behövs någon som producerar råvarorna. Så länge vi inte lyckas producera näringsämnena på kemisk väg så kommer det troligtvis vara en bonde. Om du råkar vara bonde, och entreprenör, i ett land där förutsättningarna är kassa från början har du en rejäl uppförsbacke. Det kan handla om ett torrt klimat, eller ett klimat som ofta drabbas av översvämningar. Det kan handla om krig och konflikter som ödelägger allt du byggt upp. Om du är kvinna (vilket 80 procent av världens bönder är) så kan det handla om diskriminerande lagstiftning och i vissa fall traditioner som gör att du inte tillåts ärva eller äga mark. Eller att du inte har ett formellt jobb, och därför nekas lån på banken för dina investeringar, vilket drabbar ungefär 75 procent av världens kvinnor enligt UNDP.

Lösningen måste ske i två parallella spår. Det första handlar om action nu - se till att människor inte svälter ihjäl idag och i den nära framtiden. Behovet av humanitärt bistånd är på många platser akut. Den fruktansvärda bilden i denna artikel från DN säger mer än tusen ord.

Men i det långa loppet krävs något helt annat. 2050 kommer jordens befolkning att bestå av över nio miljarder människor. Matproduktionen måste då, enligt FAO, öka med 70 procent jämfört med dagens nivå. Om det ska bli möjligt krävs äganderätt, frihandel, demokratisk utveckling, överföring av effektiv odlingsteknik, och inte minst investeringar i utvecklingsländernas jordbrukssektorer. FAO hävdar att ekonomisk tillväxt i jordbrukssektorn har visats sig vara dubbelt så effektiv som tillväxt i andra sektorer för att bekämpa hunger.

Det finns en del att ta tag i, men tyvärr är det lättare att prata och att lova – än att faktiskt göra. Jag funderar på om Khadaffi och Påven kom fram till något klokt på det lilla mötet utanför cafeterian i FAO:s högkvarter? Troligtvis inte.

Jorden de ärvde

I morgon ska jag med stort nöje skutta iväg till bokhandeln och inhandla Björn af Kleens bok "Jorden de ärvde". Genom en artikel om boken i Dagens Industri stiftade jag nämligen bekantskap med ett nytt ord; fideikommiss. Vilket betyder ungefär "i heder anförtrott" och är ett sätt att låta en fastighet gå i arv endast mellan far och äldste son.

Lagen är, enligt Wikipedia, avvecklad och fideikommissen upphör då ägaren så att säga avgår med naturlig avgång. Dock finns, återigen enligt Wikipedia, ett antal undantag.

"Emellertid kan regeringen förordna att fideikommissurkundens bestämmelser ska fortsätta gälla om den finner att fideikommissegendomen har ett synnerligt kulturhistoriskt värde. Sålunda har regeringen beslutat om förlängning beträffande bl.a. fideikommissen Erstavik, Skokloster, Övedskloster, Ericsberg och Fullerö."

Men för tusan, borsta bort dammet, kasta monockeln, kavla upp tweedärmarna och kom ut i verkligheten. Att vi en gång i tiden hade ett system som untanhöll kvinnor och yngre syskon från att ärva sina föräldrars egendom bör vi läsa om i historieböckerna, inte bevara som en levande kultur.

Intentioner eller prestationer?

Det är ganska exakt ett år sedan jag var i USA för att delta på FN:s generalförsamling. Jag stannade en vecka extra för att få uppleva valrörelsernas valrörelse. Och tro mig, det var helt otroligt. Nu - nästan ett år senare - har mannen, myten och legenden Barack Obama fått Nobels fredspris.

Har han förtjänat det? Själv säger han såhär:

- Jag är överraskad och känner djup ödmjukhet. Låt mig dock fastslå att jag inte betraktar det som ett erkännande av min egen prestation, utan som en bekräftelse av amerikanskt ledarskap i strävandena att hjälpa mänskligheten.

När Obama vann valet fångade jag denna film med min halvtaskiga kamera mitt i centrala Washington.



Natten innan valet samlades hundratusentals människor på ett fält i Virginia för att lyssna på mannen som dagen efter valdes till president.

Naturligtvis kan man vara cyniker och kalla det masshysteri. Men känslan på plats var varken psykos eller hysteri, den var hopp. Det fanns en gigantisk vilja till förändring och en tro på att man hade hittat mannen som skulle kunna göra det omöjliga möjligt.

visade sig naturligtvis att mannen bara var en helt vanlig människa. Någon som stöter på samma komplexa politiska landskap och komplicerande omvärldsfaktorer som vilken annan politiker som helst, en man som dessutom säkerligen kan göra misstag och som är långt ifrån perfekt.

Men i tider när det mesta verkar gå åt helvete tog han hoppet på sina axlar. Han lovade att förändra världen, det är inte ett löfte av småskalig dignitet och det är definitivt inte något man åstadkommer i en grisblink.

Kort sagt: Det är snarare intentionerna än prestationerna som har fått Nobels fredpris i år. Men behöver det vara fel?

Jag tycker inte det. I alla fall inte när världens mäktigaste man har intentionerna att skapa bättre relationer med den muslimska världen, att underteckna ett nytt globalt klimatavtal, att avveckla USA:s två pågående krig, att stoppa förekomsten av kärnvapen, att avveckla fånglägret på Guantanamo, och att återigen göra USA till en drivande kraft i världssamfundet. Det kan faktiskt vara värt ett fredspris. Om inte annat så därför att han behöver all draghjälp han kan få.

Ständigt denna Anka

Jag ser henne varje dag. Till morgonkaffet i morgontidningarna, på väg hem från jobbet på kvällstidningarnas löp. Mitt på dagen hör jag talas om henne på fikarasten. Anna Anka, kvinnan på allas näbbar. Det kan vara ett tecken på att man börjar bli gammal och vis, eller ett tecken på att man är mer luttrad än vad som är sunt, men jag orkar inte ens bli upprörd.

Jag borde nog bli det, fru Anka står för allt som jag in i ryggmärgen vänder mig mot; kvinnans objektifiering, synen på sex som ett sätt att behålla en man, glorifieringen av hemmafrun, och konservatismen personifierad. Hon tar allt detta och maskerar det med argumentet att det är business, att hon säljer sitt varumärke dyrt – och att hon gör stora pengar på att vara hemmafru.

Problemet är dock inte Anna Anka, hon är uppenbarligen en fullfjädrad PR-maskin, och ska man vara ett objekt som lever på sin mans stjärnstatus kan man ju lika gärna göra det bästa av situationen.

Problemet är bristen på motargument. Bristen på feminister som provocerar på samma sätt som Anka, feminister som syns, hörs och gör människor förbannade. Feminister som pryder Expressens löp dag ut och dag in. Sen Linda Skugge abdikerade är det tyst.

Vem kan förklara vårt århundrades feminism? Berätta att det handlar om att tjäna pengar, om att få lika mycket betalt, om att vara entreprenör på lika villkor. Om rätten att äga sin egen kropp, och att vara precis lika mycket kåt som en man. Om att det är helt okej att vara sjukt snygg och köpa dyra skor, eller att lägga pengar på sitt utseende, men att det i en jämställd värld ska vara precis lika okej för en man. Vem ska tala om att allt detta förutsätter att man tar lika mycket ansvar för hem och barn – annars kommer bara en i familjen att hinna göra karriär och tjäna pengar, och nästa generations ungar kommer inte heller att få lika mycket tid med pappa som med mamma.

Det vore djupt tragiskt om ett gäng välvaxade hemmafruar med en hel kemifabrik i pannan fick bli förebilden för unga killar och tjejer. Att återgå till ett samhälle med hemmafruar vore dessutom lika förödande för samhällsekonomin som den värsta lågkonjunktur du kan tänka dig.

****

Ibland måste man ta en paus. Jag tog en ganska lång sådan, närmare bestämt ända sedan EP-valet i juni. Pausen har flera orsaker, bland annat att jag var som utskitet äppelmos efter en stentuff valkampanj. Lägg därtill att jag var tämligen besviken på utgången, kanske inte lika mycket för min egen skull som för partiet som helhet. Men – skam den som ger sig, bloggen is back!

Tack

Personvalsrösterna har precis börjat räknas men jag vill ändå passa på att rikta mitt allra största och varmaste tack till alla dem som har gjort min kampanj möjlig. Det hade varit helt omöjligt att ens tänka på Europaparlamentet utan engagerade CUF:are, Centerkvinnor, Centerstudenter och Centerpartister runt om i landet. Under två månader har jag gjort nästan 50 kampanjstopp, över hela mellersta och södra Sverige. På samtliga ställen har jag mötts av engagemang och vilja att jobba järnet för fler centerpartister i EU. Ingen nämnd, ingen glömd, ni har gett mig energi och inspiration.

Sen finns det naturligtvis några personer som man måste nämna speciellt. Först och främst hela min kampanjgrupp.

Karin Carlesten har varit min kampanjledare. Hon har styrt upp kampanjen med en outsinlig energi, Karin har gett mig ork att jobba vidare när det har varit tufft, och mer vind i seglen när det har gått bra. Hon har stått ut med humörsvängningar, och gnäll, och med stunder av helt galen energi. I kampanjgruppen har också Elisabet Svensson, Amanda Florin, Maja Boström och Daniel Runvik gjort ett hästjobb. Tillsammans har de gjort foldrar, annonser, flygblad, t-shirts, pennor, bokat vårrus, styrt upp schemat, affischerat, ringt runt till distrikt, distribuerat material, planerat medieutspel, skickat pressmeddelanden, mobiliserat kampanjarbetare, planerat kickoffer och sjukt många andra saker. Det säger sig självt att det är de som har gjort kampanjen möjlig.

Anna-Karin Nyman har tagit de snygga bilderna till foldrar, affischer och vykort – ett gigantiskt tack för detta.

Magnus Andersson, och hela CUF:s förbundsstyrelse, har varit ett stort stöd. De har peppat och stöttat, samt tagit en mängd debatter och skolbesök som jag inte har hunnit med.

CUF, Centerkvinnorna och Centerpartiet i Sunne och Värmland har gjort en kämparinsats. Sunne är numera Sveriges näst starkaste Centerfäste i EP-valet, Jonas Feltenmark, Ola Persson och Karl-Johan Adolfsson är några av dem som har fixat det. Linnea Johansson är ombudsman i för C i Värmland, Elin Lindahl är ombudsman för CUF de har skött allt det praktiska och jobbat alldeles för mycket. Distriktsordförande Lars Nyborg förtjänar också ett jättetack, hans stöd har varit helt ovärderligt.

Ett tack också till alla mina mer privata vänner som har stått ut med det mesta under valkampanjen. Berit har blivit väckt mitt i natten, har fått låna ut schampo och lagat mat. Även Frank har stått för en hel del föda under kampanjens gång. Julia och Ida har gett mig stöd, och choklad. Alla mina vänner i Karlstad har lånat ut sovplatser, ni är som vanligt bäst.

Till sist så förtjänar Mamma och Gunde, samt Pappa och Margaretha ett oerhört stort tack. De har varit mina mest trogna kampanjarbetare.

 

Det går sjuuukt bra i Sunne

I min hemkommun Sunne går vi starkt framåt, när nästan alla vallokaler är räknade har Centerpartiet nästan 26 procent, en ökning med nästan 5 procentenheter.

7,0

7,0 säger den första preliminära vallokalsundersökningen och temperaturen steg måååånga grader på Centerpartiets valvaka. För moderaterna ser det dock värre ut, och Piratpartiet ser som väntat ut att göra ett fenomenalt val. Det är bara att säga grattis.

humöret är ändå gott

På valvakan håller vi humöret uppe med serpentiner och partytutor. Nu tänker vi fira att vi har genomfört en fantastisk valrörelse, oavsett resultatet ikväll. Vi har åkt genom hela Sverige, pratat med väljare, lappat bilar, suttit i debatter, träffat unga och gamla, delat ut flygblad,

Karin är hjärnan bakom det hela

Lite bilder från valvakan. Min helt fantastiska kampanjgeneral Karin syns i prickigt. Tillsammans biter vi på naglarna och spekulerar i hur det här egentligen kommer att gå. En kampanj är verkligen ingen one-woman-show utan ett gigantiskt teamwork, för min del hade det inte varit möjligt utan Karin.

Valvaka

Efter en mycket trevlig uppvärmning hemma hos mig är vi nu på plats på centerpartiets valvaka. Mycket folk, och kanske en smula avslagen stämning efter den första vallokalsundersökningen. Mycket kan dock hända än.... Maud är ännu inte på plats.

Nu är det snart dags

Jag och mitt fantastiska kampanjteam, samt alla CUF:are, Centerkvinnor, Centerpartister och Centerstudenter ute i landet har gjort allt vi kan. Nu är det upp till väljarna. Jag kommer att bita på naglarna hela kvällen, men kommer också att blogga en del från Centerpartiets valvaka.

Vem ser mest nervös ut? Vem har snyggast klänning? Vem pratar Maud med? Svaret får du på bloggen under kvällen....

Money money money

ABBA-Bennys text får helt plötsligt en ny innebörd när jag i SvD läser att han ger pengar till Gudrun Schymans valkampanj. Jag har egentligen bara en sak att invända - Benny borde ha öppnat plånboken lite tidigare. Valrörelsen hade varit mycket roligare med en Schyman med större resurser. Även om jag inte sympatiserar med varken FI eller Vänsterpartiet så behövs det fler som lyfter ett feministiskt perspektiv.

Money, money, money
Must be funnyIn the rich mans world
Money, money, money
Always sunny
In the rich mans world
Aha-ahaaa
All the things I could do
If I had a little money
Its a rich mans world